Att varje dag se skillnaderna mellan dig
och resten av din omgivning.
Att känna dömande blickar var du än går.
Du är så olik normen att du själv känner
avsky mot din person.
Din maktlöshet över ditt utanförskap.
Smärtan i själen av hopplösheten.
Hopplöshet av att aldrig någonsin
kunna leva ett normalt liv.
Dina tankar kan du aldrig bli fri från.
Det är din plikt att hantera dessa
men den instinktiva känslan är att fly.
Du måste försöka gömma dig ifrån dig själv
och resten av den yttre världen.
Du är din absolut största fiende.
Kriget mot dig själv är redan förlorat
men du är för feg för att lägga ner
ditt vapen.
Du frågar dig själv:
"Kan ingen nånsin få det att sluta?" och fortsätter...
"Låt mig bara få vara ifred!!!"
Ingenting annat är speciellt viktigt längre
och det spelar heller ingen som helst roll.
Du kommer aldrig att kunna leva ett normalt liv.
Du är för annorlunda för det.
Även om tillräckligt många människor
lär sig hur du fungerar, så kommer det
alltid att finnas saker i din hjärna som
du aldrig vågar dela med dig av.
Tänk dig att leva med dessa tankar
hela vägen från sängen till jobbet och
sen hem till sängen igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar